Carl Lundberg

Carl Lundberg, Bergsguide
10 december 2019

Carl Lundberg
Carl Lundberg

Som så många gånger tidigare står jag där och blickar väster ut, upp mot de svarta klipporna, den blå isen och Sveriges högsta topp. Sydtoppen, som är av is, är ännu högst men kommer senare att smälta ner till lägre nivå än Nordtoppens svarta klippor. Mellan mig, i botten på Tarfaladalen, och siluetten av Kebnekaisemassivet ligger Isfallsglaciären. Det är min uppgift, att se på, läsa och försöka förstå glaciären och dess nycker i from av sprickor och smältvattenbrunnar. Jag måste memorera var det sedan tusentals år frusna vattnet erbjuder mig och mina kunder en säker passage den här gången.

Under årens lopp har jag sett glaciären dra sig tillbaka bit för bit. Allt eftersom har dess front klyvts upp i två tungor av en framtinande klippa. Det har varit en stilla process, i alla fall med människans perspektiv. Men idag är det något som är annorlunda, något som känns väldigt väldigt fel. Den norra tungan har brutits loss och rasat ner som en lavin. Hundratusentals kilo is ligger i ett gytter som krossat glas vid en vandaliserad busskur. Det känns som om någon har misshandlat och slagit ut en framtand på en gammal vän som inte någonsin gjort någon förnär.

Insikten om att vi som lever på att ta ut gäster för att beundra och njuta av naturen på samma gång förstör det vi säljer sticker, svider och skaver. Därför väljer jag att inte flyga på mina resor.