Karin Ekström

Av Karin Ekström
21 december 2019

I Spanien 2006 pratade folk redan om det konstiga vädret. Om allt som var upp- och nervänt. En lokal konstnär hade målat ett brinnande Galicien, med en liten inklippt CocaCola-leveransbil i nedre hörnet. Kopplingen mellan bränderna och kapitalismen tror jag att hon försökte säga något om. Mellan klimatförändringarna och kapitalismen. När jag kom hem till Sverige igen efter ett år var det en väldigt märklig känsla att ingen pratade om förändringen. Ingen verkade ha märkt den. Jag brann och rann över av ångest. Hittade Klimax, en nybildad aktionsgrupp. Sedan fanns ingen återvändo för mig. Ganska omedelbart testade jag mig med en klimatkalkylator. Länge såg det bra ut. Jag hade ju en liten lägenhet, inget sommarboende, ingen bil. Hade slutat äta nötkött. Så plötsligt stack stapeln iväg. Ända upp i himlen kändes det som. Flyget. Jag bestämde mig där och då. 2007. Sedan blev det faktiskt tre resor till. Två längre jobbvistelser i USA och Bolivia kunde jag inte motstå. Och inte heller en resa till Spanien med en liten unge och ett skitjobbigt första barnår i bagaget. Men i övrigt har jag avstått. Nu är det fyra år sedan jag var uppe i luften och det ter sig alltmer osannolikt att jag ger mig upp igen, att jag utsätter mig för förnedrande kontroller och all den tråkiga väntan som flygande innebär. Väntande på fula, osensuella flygplatser, när jag istället kan vänta på de vackraste platser jag vet: tågstationer. Fast egentligen är min främsta anledning till flygvägran att jag vill att min feministiska och antirasistiska övertygelse ska manifesteras i något konkret, inte bara vara ord. Varför ska jag ta mig rätten att flyga när jag vet att min flygresa är en bidragande orsak till klimatkatastrofer som allvarligt skadar och dödar främst fattiga, rasifierade kvinnor i det globala syd? De som har minst skuld och aldrig satt sin fot i ett flygplan?

Karin Ekström
Folkhögskollärare