Forskaren Martin Hultman menar att om vi ska lyckas bromsa klimatförändringarna måste modiga människor gå före och visa ledarskap genom sitt agerande. ”För vissa räcker det att få insikt i frågan. Men för mig var det först när jag mötte människor som var passionerat engagerade och verkligen levde utifrån sina insikter som jag förändrade min livsstil. Jag tror att många behöver de här ledarna runt omkring sig, de här modiga personerna som man vill hänga på”, säger Martin.
Martin Hultman är docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. För tillfället leder han bland annat ett forskningsprojekt om klimatförnekelse, något han själv har personlig erfarenhet av.
”Jag levde väldigt mycket i någon sorts vardagsförnekelse, om jag använder mina egna termer.”
När Martin påbörjade sin doktorandutbildning 2003 läste han ett forskningsprogram tillsammans med ingenjörer och naturvetare om svensk miljö-, energi- och klimatpolitik. Hans avhandling handlade om svensk miljöpolitik mellan 1978-2005.
”Den utbildningen gav mig en väldigt bra helhetsbild av problemet, av utmaningen vi står inför. Samtidigt agerade jag inte utefter det i mitt eget beteende. Jag valde konferenser där det var varmt och trevligt, och det var inte bara en konferens utan flera.”
2007 insjuknade Martin i en allvarlig sjukdom vilket gjorde honom medveten om hans beroende av både den egna kroppen och naturen.
”Jag fick en insikt om att inte jag och inte heller planeten är odödlig. Den västerländska idén om att människan är separerad från naturen och kan använda oss av den för vår egen skull skakades om fullständigt när jag blev allvarligt sjuk”, berättar Martin.
Efter det skrev han en hel del om vårt beroende av naturen. Det var dock inte förrän han började med ett forskningsprojekt om människor med ett stort engagemang och en stor passion för miljön som han själv bestämde sig för att leva enligt naturens gränser.
”Det var när jag fick möta de människorna och fick se den energin och den kraften de bär på. Att se deras övertygelse om att ’det här måste vi göra något åt’, det fick mig att inse att jag som forskare måste ta med mig det. Jag måste också leva som jag lär. Jag kan inte åka på en massa konferenser och prata om att det är katastrofer och kriser, att vi håller på att förstöra planeten med det vi gör och sedan så har jag själv varit med och bidragit till det. Den insikten kom till mig när jag verkligen började prata med människor som engagerar sig.”
Sedan dess har han tagit ett antal beslut. I sin vardag har han sålt bilen och slutat flyga, men han har också intresserat sig för forskning och idéer som verkligen har stor hävstångseffekt. Sådant som verkligen kan göra förändring och som kan skifta hur vi faktiskt agerar och engagerar oss i världen.
Känner du dig ensam om att forska om det här och leva som du lär?
”Nej, inte ensam. Jag känner många forskare som faktiskt försöker göra så, som jag träffar i olika sammanhang och har utbyte med. Men i forskarvärlden i det stora hela är det en väldigt liten del som gör så. Även bland de som forskar om energi-, klimat- och miljöfrågor är det en extremt liten del som lever som de lär.”
Vad är det som gör att du tycker att det är viktigt?
”Jag tycker att de senaste trettio årens klimatpolitik har visat att vi inte kan hantera klimatkrisen genom olika styrmedel eller att skapa nya marknader, nya typer av konsumentmakt. Inte heller internationella överenskommelser har visat sig fungera. Även om det är viktigt att prata om det här globalt så har det inte tagit oss närmare de lösningar som vi behöver. Krisen är ännu mer akut nu.”
Martin menar att länder – och framförallt människor – tillsammans på olika sätt måste vara modiga och visa ledarskap, eftersom det ledarskapet saknas hos företagseliten och den politiska eliten.
”Vi måste skapa organisationer där människor bär ett ledarskap i sina kroppar, i vad de gör och hur de pratar om naturens tillstånd.”
Martin brukar beskriva det som att det är en stor avgrund mellan hur politiker, företagsledare och även eliten inom vetenskapssamhället pratar om klimatkrisen och hur de agerar.
”Steget mellan att beskriva för alla andra hur allvarligt det är till att faktiskt lägga politiska förslag, ställa om sina affärsmodeller eller ställa om sina egna liv, det är en avgrund idag. Den ser folk och då kan de också tycka att ’men de bryr sig inte egentligen så varför ska jag?’. Det tror jag är ett skäl till att det finns en väldigt mycket av det jag kallar vardagsförnekelse.”
Olika sorters klimatförnekelse
Martin bygger sitt resonemang om klimatförnekelse både på miljösociologisk- och miljöpsykologisk forskning. Miljösociologisk forskning har visat att inflytelserika företag från olje-, kol- och bilindustrin på 80-talet hade forskare inom sina egna organisationer som visade att om företagen skulle fortsätta i samma riktning som tidigare skulle planeten förstöras.
”Det finns belagt i många studier och inte minst i dokumentären ”Merchants of Doubt”. De hade två val på 80-talet. Antingen förändra sina affärsmodeller och sluta plocka upp kol, olja och gas, eller att helt enkelt säga till världens forskare och politiker att läget inte är så allvarligt. Och de valde den vägen.”
Genom att skapa lobbygrupper och betala forskare lyckades man förändra själva diskussionen kring klimatfrågan. På 80-talet hade exempelvis republikanska partiet insikt i klimatfrågan medan de idag har en klimatförnekande president.
”Det finns mycket miljösociologisk forskning som visar hur starka grupper använt lobbyism för att förneka vetenskapen. Det är organiserad klimatförnekelse”, berättar Martin.
Det finns även politisk klimatförnekelse. Det finns flera exempel på politiska partier som förnekar vetenskapen.
”Republikanerna i USA är det tydligaste exemplet men idag har det spridit sig till olika högernationella partier även i Europa. Sverigedemokraterna och Ukip i Storbritannien men även Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti har de tendenserna och värderingarna som kommer upp till ytan ibland.”
Miljöpsykologisk forskning har även visat två andra former av klimatförnekelse. Forskaren Kari Marie Norgaard har bland annat studerat ett samhälle i Norge i början av 2000-talet. Hon utgick från förståelsen av att det faktiskt finns en bred kunskap kring klimatkrisen i samhället.
”Även i Sverige har det funnits en djup förståelse för klimatkrisen sedan slutet av 80-talet. Det undervisas om lägets allvar på skolorna och de politiska partierna är överens om att vi är i en kris. Även inom universiteten och vetenskapen är man överens. Det finns en väldigt djup och bred medvetenhet om och acceptans om att vi befinner oss i en kris”, säger Martin.
Från den utgångspunkten frågade sig Kari Marie Norgaard vad det är som gör att vi kan leva våra liv utan att ta hänsyn till den kunskapen. Hon talar då om responsförnekelse och vardagsförnekelse. Responsförnekelse är när politiker och ledare har kunskap om klimatfrågan men deras responser går tvärtemot den kunskapen.
”Ett exempel på det är den nya flygplatsen i Sälen som finansierats av den rödgröna regeringen med 250 miljoner kronor. För att den ska bära sig måste drygt 300 000 passagerare varje år flyga till Sälen. Det kommer att ge upphov till ungefär lika stora utsläpp som minskningen genom flygskatten som den rödgröna regeringen införde samtidigt. Responsförnekelse innebär alltså att det finns en medvetenhet om frågan, men att man fortsätter att bygga in sig i ett samhälle som förstör planeten.”
Den fjärde formen av klimatförnekelse är så kallad vardagsförnekelse. Det är den typen av förnekelse som de flesta bär på. Martin säger att han själv var ett väldigt tydligt exempel på vardagsförnekelse tidigare.
”Jag var väldigt mycket så innan jag slutade flyga och sålde bilen. Det finns inbyggt i vår kultur och våra mönster, hur vi pratar och vad vi vill göra. Man vill flyga på semester. När det blir grillförbud en sommar blir åtminstone halva befolkningen, nämligen den manliga, helt ifrån sig över att man inte får vara ute och grilla. Och när köttskatt och vegetariska måltider och sådant i skolan kommer på tal möter det jättemycket motstånd. Det där kan fångas med begreppet vardagsförnekelse. Vi har en massa vanor och upphöjda ideal i Sverige idag som går tvärs emot våra kunskaper, vad vi behöver göra.”
Jag har träffat flera som lider av svår klimatångest men som ändå säger att de inte är beredda att ta ett flygfritt år. Vad är det som gör att man å ena sidan kan känna panik och å andra sidan inte agera?
”Min expertis ligger inte på det miljöpsykologiskt individuella men däremot är jag inläst på den litteraturen. Ett svar som en del miljöpsykologer brukar framhålla är just att vi har så många vanor och så många människor runt omkring oss som uppmuntrar oss till att flyga och göra de här resorna. Men det finns även en rädsla för att gå på djupet i sin klimatångest”, säger Martin.
Han pekar på att människor även gör många andra destruktiva saker som att röka eller missbruka alkohol. Ganska ofta finns det en medvetenhet om att det inte är bra. Men när det gäller klimatfrågan handlar det inte bara om att människor sitter fast i ett mönster, utan det är hela samhället som sitter fast.
”Om ledarna i samhället uttrycker klimatångest men samtidigt fortsätter som vanligt gör det att människor som har de här känslorna inte heller agerar eftersom de inte får någon uppmuntran till det.”
Är det så att vi söker bekräftelse från varandra om att situationen inte är så farlig? Till exempel när folk pratar om vilken fantastisk sommar vi haft.
”Jag brukar prata om sommaren som skräckblandad förtjusning. Jag älskar värmen och att bada och njöt av den men samtidigt var det med en skräck i kroppen. Jag kunde inte njuta obehindrat. Jag upplever att många människor som inte tidigare pratat om det här hade den skräcken, och förstod. Men när den skräcken och krisen inte omvandlas till ett agerande utav de som har mer inflytande i samhället är det lätt att skjuta undan det.”
Hur ser du på möjligheterna att hejda klimatförändringarna?
”Jag brukar ha två starka bilder med mig samtidigt i kroppen. Den ena är informerad och bygger på hur de ledande forskarna i världen beskriver situationen just nu. Genom vår livsstil har vi redan släppt ut så mycket växthusgaser att även om vi tar tag i problemet nu, så kommer temperaturen att öka med två grader innan det blir någon förändring. Vi har alltså hundra eller hundrafemtio år framför oss där klimatkrisen kommer att förvärras, enligt alla modeller. Kopplad till den insikten är även insikten om att vi faktiskt inte har tagit några egentliga kliv för att se till att överbrygga avgrunden mellan hur allvarligt vi pratar om klimatkrisen och de politiska förslag och livsstilsförändringar som faktiskt skulle krävas.”
Martin menar att utmaningen är än mer akut nu när mer högernationella och auktoritära politiska partier, som bär klimatförnekelse i sina politiska program, får makten.
”Så en känsla av att vi har en oerhört stor utmaning som vi måste göra något kraftfullt åt bär jag med mig. Och det ger nästan upphov till någon form av uppgivenhet eftersom insikten om att vi inte har gjort eller gör någonting är väldigt drabbande. Den andra känslan jag bär med mig är att vi människor har ett begränsat liv här på vår planet och att vi ska göra så gott vi kan när vi är här. Vi måste tänka att vi är generationen vi har väntat på, generationen som kan göra skillnad.”
När Martin började på universitet läste han en del om 68-rörelsen och fick en känsla av att han missat något, att det var där man skulle varit med. Han berättar att det då lades fram idéer om jämställdhet, jämlikhet och miljö. Om ett samhälle som skulle vara mycket bättre för planeten.
”Men nu är vi ju där igen, det är här och nu som vi faktiskt kan göra något. Och det fyller mig med glädje, hopp, ilska, vrede och energi. Det är vi människor som gör samhället. Vi har byggt in oss i en massa teknik och infrastruktur men samtidigt är det ju vi och våra beslut som faktiskt till syvende och sist påverkar.”
Det finns många exempel på stora förändringar genom historien där människor har gått samman och genom ledarskap av vissa individer och grupper faktiskt ändrat på saker och ting. Martin nämner bland andra Gandhi, Nelson Mandela, Birgitta Hambraeus som var med och stoppade kärnkraften, Birgitta Dahl som var en ledare inom miljö- och energipolitiken och även arbetarrörelsen och kvinnorörelsen.
”Det finns många exempel där vi har sett väldigt stora förändringar på kort tid och det ger mig hopp. Det får mig att känna att ’ja, det är en gigantisk utmaning, men om vi blir cyniska och tänker att det kommer att skita sig ändå – då kan man lika gärna lägga ner’”, säger Martin.
Ibland säger människor att ”all olja ändå kommer att tas upp”, vad skulle du svara på det?
”Om vi behåller den maktfördelning och infrastruktur som vi har byggt i samhället och de värderingar vi har nu, då är vi på väg åt det hållet. Men vi som är samhället, vi människor, har faktiskt kunnat göra skillnad tidigare och kan göra skillnad nu med. Men det gäller att göra som du gör. Att visa ledarskap, att organisera och entusiasmera människor i frågor där det finns stor förändringspotential. Det är de frågorna vi behöver rikta in oss på. Och om många människor lägger kraft på de frågorna kan vi förändra samhället.”
För att förändra samhället behöver vi även förändra de dominerande maskulina normerna menar Martin. Han har forskat om maskulinitet och hållbarhet och kom i juni ut med boken Ecological Masculinities.
”Tidigare forskning som berört maskulinitet kopplat till miljöfrågor har ofta fokuserat på att män som biologisk kategori skadar miljön. Jag och min kollega Paul M Pulé ville istället undersöka hur män kan bidra positivt till utvecklingen.”
Ekologisk maskulinitet
I boken kategoriserar de tre olika slags maskuliniteter: den industriella, den ekomoderna och den ekologiska. Den industriella är den könsstereotypiskt traditionella mansrollen. Den ekomoderna maskuliniteten är medveten om hållbarhetsfrågorna, men ser teknik och storskalighet som lösningen. Den ekologiska maskuliniteten beskriver män som istället lever inom planetens gränser och därmed utmanar de traditionellt maskulina lösningarna på hållbarhetsfrågorna.
”Det handlar om att göra sig medveten om sin egen roll, om att reflektera över sina värderingar men även sitt agerande. Konceptet ”Ekologisk maskulinitet” är ett sätt att utmana den ekomoderna maskuliniteten som idag präglar debatten”, säger Martin.
Du har själv förändrat din livsstil. Lider du av att leva klimatsmart?
”Nej, jag känner mig väldigt glad över det. Jag känner mig för det första väldigt lättad över att ha jordat mig själv i insikten om att jag kan göra skillnad personligen. Jag får ett lugn i att jag faktiskt tar mina insikter på allvar. Jag blir liksom trygg i det. Jag behöver inte känna den där smygande känslan av att jag gör fel, utan jag kan faktiskt känna en stolthet över att jag följer de insikterna jag har. Även jag har ju klimatångest men jag har inte ångest över att jag inte gör något. Jag är orolig och arg för att de i ledarposition inte tar de beslut som krävs. Personligen känner jag att jag hanterar min ångest genom att agera.”
Att agera efter ens insikter är något man inom miljöpsykologin sett gör att vi mår bättre. Att sitta fast i beteenden som skapar diskrepans mellan det vi tycker och hur vi handlar, gör att vi mår dåligt.
”Men skiftar vi det så mår vi bättre. För mig finns det positiva följder eftersom jag ser till att få mer tid för det som verkligen är viktigt. Jag tar mer ansvar för det jag borde ta ansvar för, till exempel i hemmet. Sedan har det också lett till fler och längre samtal. Jag träffar väldigt många fler människor som är engagerade och som jag har minst lika bra samtal med som om jag flyger på konferenser.”
Martin berättar att han och hans familj ofta har besökt öarna i Göteborgs skärgård men att många av hans vänner och kollegor aldrig har varit där.
”De tar sig inte tid till att uppleva den fantastiska skärgården som finns så nära. Jens Liljestrands krönika var så illustrativ när han beskriver jakten på upplevelser. Vardagsstressen för att få ihop pengar som ska köpa prylar och resor som ska ge de här upplevelserna, men upplevelserna blir tömda på sitt innehåll. När man istället kan få upplevelser som kanske är mycket mer värdefulla i sin närhet.”
Min uppfattning är att många tror att vi svenskar inte kommer att drabbas av klimatkrisen och att vi inte behöver förändra vår livsstil, stämmer det?
”Det har jag studerat noga. Jag har varit med och skrivit en bok om klimatdebatten 2006-2009 (Discourses of Global Climate Change: Apocalyptic framing and political antagonisms). Det finns en dominerande bild i Sverige av att vi svenskar är bra på miljöfrågor. Vi sopsorterar och det är grönt och fint omkring oss. Den bilden är så stark att vi människor inte upplever klimatkrisen som om vi svenskar generellt kan bidra. Det är väldigt förförande för människor att då ta till argument som att Sveriges utsläpp bara står för 0,5 procent av världens utsläpp. Det stämmer, men per person är de väldigt stora. Inte minst per person i medelklassen. De personerna i Sverige ligger på mellan 15 och 20 ton klimatutsläpp per person och år, vilket är bland de högsta i världen. Det finns stora grupper i Sverige med betydligt lägre utsläpp, men det är oftast rika och medvetna människor som säger att vi inte behöver göra så mycket. Och det stämmer inte.”
Vi svenskar sträcker gärna ut en hjälpande hand i flyktingkriser och skänker pengar och så. Varför är det så svårt att se att det är vi som försätter folk i den situationen från början?
”Det här har Kari Marie Norgaard studerat mycket. Den här biståndsbilden av Sverige och även Norge som ett världssamvete är väldigt stark hos oss. Vi tänker att Sverige är en stormakt när det gäller att hjälpa andra. Vi vill bidra och så, vi anordnar galor och liknande men problemet är att det blir ett engagemang på ytan och gör inte att människor ändrar sin vardag. Man skänker pengar och sedan är det inte mer med det. Och de här idéerna om att vi är väldigt bra som nation och tar hand om världen är förförande för oss. De är så enkla att ta till istället för att förändra våra egna avtryck, att göra något konkret.”
Människor går ju att påverka. Sedan jag startade kampanjen Flygfritt 2019 har flera personer hört av sig till mig och sagt att de bestämt sig för att flyga mindre.
”Det är ett tydligt exempel på att modiga människor som du, som både har insikterna och vågar förändra i linje med de insikterna, uppskattas. Ibland behöver man inte ens säga något. Jag vet inte hur många samtal jag har haft med vänner om flyget utan att jag själv har tagit upp det. Både samtal där de har ursäktat sig när de åker på flygresor, men också om att de har bestämt sig för att de inte ska flyga mer. Just för att jag har pratat om det och varit modig, samtidigt som jag inte hela tiden tagit upp det. Mina erfarenheter är också otroligt positiva när det gäller det. Vågar man bara visa att insikterna faktiskt också innebär att jag agerar, då blir det så att människor verkligen tänker till ’varför gör inte jag så?’.”
Jag tror att de flesta skulle vara villiga att förändra sin livsstil om de verkligen förstod vidden av klimatkrisen. Vad tror du om det?
”Det är viktigt att tänka att all förändring inte sker på liknande sätt för alla. För vissa räcker det att få insikt i frågan. Men för mig var det först när jag mötte människor som var passionerat engagerade och verkligen levde utifrån sina insikter som jag förändrade min livsstil. Jag tror att många behöver de här ledarna runt omkring sig, de här modiga personerna som man vill hänga på.”
Martin tror att det finns de som har väldigt svårt att bry sig om klimatet, men att den gruppen är ganska liten. För att de ska ändra sitt beteende behövs lagstiftning och rättighetsregleringar.
”Men för att vi ska komma dit så tror jag att den stora gruppen måste agera. Jag tror som du att om folk ser modiga människor agera, då får de insikter och då tror jag att 95 % av befolkningen verkligen skulle bry sig.”
För mig handlar inte individens ansvar om skuldbeläggande. Jag vill visa att vi som individer faktiskt kan göra skillnad, och inge människor hopp och en känsla av meningsfullhet. Jag tror inte att det kommer att komma några politiska beslut om inte människor överlag får en djupare förståelse för vilken omställning som faktiskt krävs.
”Just därför är det så viktigt med den här typen av kampanjer och typen av frågor som du har valt, för det är även där det kan bli en större förändring. Det finns ju andra saker som man enklare kan få med människor på, men där hävstångseffekten är mycket mindre.”
Du har själv anmält dig till Flygfritt 2019. Kan du tänka dig att försöka värva fler till kampanjen?
”Ja, definitivt, minst tio personer.”
Maja Rosén
Vi håller oss på jorden