Jag har inte flugit sedan slutet av 2018, om jag minns rätt. Efter att ha flugit utomlands på solsemester med min familj i princip varje nyår beslutade jag mig 2019 för att istället stanna hemma i Sverige. Jag upplevde då ett av de mest avslappnade och minnesvärda nyår jag kan komma ihåg, firat med nära släkt och vänner. Jag slapp mycket ångest över att med mitt flygresande bidra till de klimatkatastrofer som upplevs i många delar av världen redan idag.
Att bli aktivist har varit som att komma hem för mig. Ändå är det ofta väldigt svårt att prata om mina värderingar utan att framstå som fördömande mot andra. Jag gör dock här ett försök.
Jag engagerar mig ideellt för att bemöta vad som inom FN kallas den trippla planetära krisen och vad jag kallar ”naturkrisen”: de orättvisa konsekvenser som klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och miljöföroreningar innebär. Genom detta och andra beslut, som att sluta flyga, lever jag enligt mina värderingar. Jag vill inte ha en livsstil som bidrar till det lidande som klimatförändringar orsakar nu och i framtiden. Som invånare i välfärdslandet Sverige, har jag vuxit upp i en miljömässigt trygg omgivning, där jag aldrig fruktat att jag kommer att gå utan rinnande vatten eller drabbas av livshotande extremväder. Jag är väl medveten om detta privilegium och att jag tyvärr ofta med min konsumtion och andra vanor indirekt minskar andra människors möjlighet att leva ett lika tryggt liv.
Även om jag är övertygad om att genomgripande förändring av samhället i stort (systemförändring) är det enda sättet att långsiktigt motverka naturkrisen, tycker jag att individuella samtal om (o)hållbara vanor är viktiga. Jag upplever inte att människor som t ex flyger är onda och finner ofta att vi har samma grundläggande värderingar om medmänsklighet. Därför lär jag mig mycket av att öppet prata med andra om flygande och andra vanor som bidrar till naturkrisen. Jag försöker ta del av perspektiv som skiljer sig från mitt eget, och strävar efter att förstå vad som motiverar dessa.
Jag vill nämligen inte bidra till en kultur av skuldbeläggande och avhållsamhet från alla materiella nöjen, utan till en öppen dialog om hur var och en av oss väljer att leva enligt våra värderingar. Det är naturligt att fatta olika beslut även om vi har liknande värderingar. Alla har olika kunskaper och gör olika prioriteringar baserat på dessa. Att acceptera naturkrisen som ett faktum och ändå fortsätta flyga behöver inte i sig själv innebära att jag inte kan sympatisera med en person. Jag tror istället att vi alla, oavsett om vi t ex flyger eller ej, kan göra mer för att undvika skuldbeläggning och skapa samförstånd kring hur vi vill att vår gemensamma framtid ska se ut. Eftersom det ofta leder till förvånansvärt djupa och meningsfulla diskussioner som åtminstone jag hjälps mycket av i mitt eget liv, är min uppmaning till dig som läser detta:
Våga diskutera natur och klimat med andra människor, inte minst dem du träffar för första gången!
Vänligen,
Axel Eriksson
Ingenjörsstudent i Lund