Kategorier
Berättelser

Anna Puranen Marjavaara

Fram till ganska nyligt levde jag på som vanligt med flygsemestrar. Jag började inse allvaret i klimatkrisen och tänkte att jag nog inte ska flyga något mer. Jag gillar att resa och funderade på om jag är beredd att avstå flygresor. Kommer jag att känna mig begränsad? Samtidigt väcktes andra frågor. Hur blir livet för mina barn och barnbarn, deras livsglädje och framtidsdrömmar, i en värld som vi med dagens utsläppsnivåer är på väg mot? Där den globala uppvärmningen är minst 3 grader vilket är förödande för merparten av jordens ekosystem med katastrofala konsekvenser för människor. Och redan idag drabbas människor av klimatförändringar.

Vi måste minska våra utsläpp radikalt inom de närmaste 10 åren för att vi ska klara det avgörande 1,5-gradersmålet. Om vi ska lyckas måste politiker, företag och även privatpersoner göra sitt. Ungefär som pandemin hanteras. Det är inte lätt att göra stora förändringar i en livsstil som man kanske inte behövt tänka så mycket på. Men vi kan inte blunda för det faktum att det vi gör idag är avgörande för framtiden. Därför vill jag här och nu göra vad jag kan. Jag vill inte att mina barn och barnbarn ska säga ”varför gjorde ni så lite, fastän ni visste hur det låg till”. Att vara flygfri är ett mycket effektivt sätt att minska sitt privata klimatavtryck, så det känns numera självklart för mig att inte flyga. Kanske jag boardar ett plan igen, men bara om det framöver går att flyga på ett hållbart sätt. Att resa och uppleva saker kommer jag och min familj att fortsätta göra! Fast på andra sätt och till andra platser.
”Vad gör det för skillnad om jag som enskild individ flyger eller inte” kan man tänka. Men det är ju precis som vid ett val, varje röst räknas. Ju fler vi blir så kan attityder och normer förändras. Enskilt och tillsammans kan vi göra skillnad!

Anna Puranen Marjavaara
Socionom, Luleå

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *