Kategorier
Berättelser

Julia Bäb

Jag heter Julia och jag älskar Kapstadens jazzklubbar, bushen i Ghana, de böljande kullarna i Aucklands innerstad, Klippiga Bergen i Kanada och marknaderna i Qatar. Men det finns något jag älskar ännu mera, och det är mina syskonbarn. Att leva med den här kognitiva dissonansen – att oroa sig över de alarmerande rapporterna om människans klimatpåverkan samtidigt som man fortsätter att leva ett bekvämt liv utan att reflektera över vilka konsekvenser ens handlingar får – ledde till att jag fick så mycket ångest att jag till sist bestämde mig för att ta ett radikalt beslut. Jag skulle inte flyga mera.

Jag bestämde mig i januari 2014, men gjorde ändå en sista flygresa 2017. Trots att det var en fantastisk upplevelse funderade jag oavbrutet på om det var värt det. De tankarna tog udden av äventyret. Och det var då jag kände, för första gången, att det inte längre var någon uppoffring att stanna på marken.

Så att stanna på marken, det gjorde jag. Och att åka landvägen genom Östeuropa, få lift med två flamboyanta balettdansörer från Auschwitz till Krakow, och att se VM-matchen mellan Iran och Portugal på storbildsskärm under bar himmel i Budapest (mitt i den iranska hejarklacken) är minnen som är minst lika fantastiska som de minnen jag har från mina tidigare långresor. För att inte tala om att vandra längs med fjordarna i Norge, eller skridskoturer och sommarbad i Dalarna.

Samhället behöver förändras på ett stort, övergripande plan. Om det nu är så illa att vår livsstil håller på att begrava hoppet för kommande generationer, så är den privata flygresan sannolikt inte mer än ett litet spadtag med jord, i jämförelse med de stora industriernas fullastade grävskopor.

Men även om de privata besluten spelar en liten roll i sammanhanget, spelar de en stor roll för hur vi ser på oss själva – vill vi vara delaktiga i det som sker, eller vill vi vara en motkraft? Att leva som man lär leder till en större sinnesro. Och med en större sinnesro kommer en ökad förmåga att fokusera på det som faktiskt är viktigt.

I mitt fall är det barnen.

Julia Bäb
Illustratör och socionomstudent, Malmö.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *