För mig har det aldrig varit någon uppoffring att sluta flyga. Eller jo- jag skulle vilja komma till Indien igen. Men jag har en plan, med tåg och buss. Det går. Det finns nåt med resandet som försvinner när man flyger, det blir overkligt. När man reser med tåg så får man en tredimensionell uppfattning om världen och förstår hur långt det faktiskt är till södra Italien. Och det händer en massa saker när man reser med tåg, man känner doften av vårvaknande jordar i Tyskland, man ser hur bokträden börjar få knoppar i Schweiz och man känner doften av nyss utslagna syrener i norra Italien. Jag interrailade mycket när jag var i tonåren, det var så jag blev vuxen. Jag har alltid varit kär i tåg. En olycklig kärlek tyvärr, jag har stått och väntat på tågstationer i Jörn och Narvik på tåg som aldrig kommit och sett nedrustningen av de svenska järnvägarna. Jag har fått ringa en liten resebyrå i Kalmar för att de var de enda som under en period sålde interrailkort. Men nu verkar det som att de skärpt sig och att det hänt grejer. Det sägs att det ska bli lätt att åka tåg ner i Europa igen. När pandemin är över sticker jag söderut igen. Barcelona, Neapel…. Fika på tågstationen i Basel… för jag tar ju tåget förstås!
Flyget är dödsdömt hur mycket flygbranschen än drömmer om grönt flygbränsle. Vi har inte mark nog att odla det bränslet på. Vi har inte råd att elda upp nåt mer. Framtiden är elektrisk, soldriven och så länge det inte finns flygplan som drivs av solenergi tänker jag hålla mig på jorden.
Stefan Sundström
Artist, Mälaröarna