Ronny Fritsche

2022-07-22

I maj gjorde jag en tågresa till Cannes. Jag arbetar som filmproducent och varje år är filmfestivalen där en viktig mötesplats som jag och flera andra i filmbranschen förväntas vara på. Säkert är det flera hundra personer bara från Sverige som flyger dit endast för festivalen. Det känns såklart inte bra att ha ett arbete där jag förväntas vara del av ett sådant sammanhang. Jag har bestämt mig för att inte ta uppdrag eller representera mig själv på platser dit jag måste flyga, vilket gjort att jag inte varit i Cannes på flera år. 

Men nu gjorde jag en tågresa dit delvis för att jag verkligen behövde vara i Cannes i år, men också för att berätta om mina personliga erfarenheter och då inspirera andra till att det faktiskt är möjligt att vara där utan att flyga. 

Väl i Cannes var det väldigt lätt att prata om tågresan, många hade hört talas om den och det är väl ofta så att man snabbt kommer in på samtalsämnet om hur ens resan var när man möts utomlands. Några verkade ha behov av att klaga på Arlandas köer, då passade jag på att berätta om min fantastiska nattsömn på snälltåget till Hamburg eller mitt byte i Marseille där jag fick mitt livs Espresso och utsikt, eller hur jag positivt förvånades över den delvis vegansk menyn på tåget i Tyskland. 

Jag märkte att många verkade ha dåligt samvete för att de flugit dit och var genuint nyfikna på min resa. De ville veta hur lång tid den tog, hur många stop, hur mycket det kostade. Sedan undrade många om jag skulle åka nästa år igen och sa att de gärna skulle hänga på. Några avlade till och med någon sorts löfte. Hur mycket ett löfte från en bar i Cannes med drink i hand är värt återstår att se om ett år. Men min förhoppning är att vi är ett större gäng som åker nästa gång. 

Ronny Fritsche
Flygfri filmproducent