Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, forskar om vad det är som får människor att förändra sin livsstil för klimatets skull. ”Det gäller att adressera vilka föreställningar folk har. Vi har massor av missuppfattningar som vi använder för att rädda oss själva från att slippa handla”, säger Maria. Själv avstår hon från att flyga sedan några år tillbaka – ett beslut hon upplevde som smärtsamt men nödvändigt.
Maria Wolrath Söderberg är doktor i retorik och lektor på Södertörns högskola, där hon forskar om klimatkommunikation. Just nu arbetar hon med ett projekt där man undersöker vad det är som får människor att förändra sin livsstil. Hon berättar att man inom klimatkommunikationen tidigare fokuserat på att sprida kunskap om hur illa det står till med klimatet, men att det inte är tillräckligt för att människor ska förändra sitt beteende.
”Det gäller att adressera vilka föreställningar folk har. Vi har massor av missuppfattningar som vi använder för att rädda oss själva från att slippa handla.”
En sådan missuppfattning är till exempel att utsläppen från flyget är låga. Eftersom det bara står för några procent av de totala utsläppen globalt tänker många att även ens eget flygresande står för en liten del. Men för många svenskar är flyget i själva verket den allra största utsläppskällan.
”Vår hypotes är att om man gör människor uppmärksamma på de här problematiska tankestrukturerna så är det ett mycket mer fruktbart sätt att kommunicera än om man bara skjuter ut kunskap brett.”
Vi styrs av vårt samvete
Maria berättar att en viktig del inom klimatkommunikation är att sprida positiva narrativ. Tidigare har man varit noga med att var och en dock ska få göra på sitt sätt – ingen skuld, skam eller rädsla.
”Det kan man ifrågasätta. Det verkar som om folk behöver bli rädda”, säger Maria.
Även skuld och skam verkar vara viktigt. I projektet Maria arbetar med har ännu inga djupare analyser gjorts av det insamlade materialet, men något som redan nu framträder tydligt är att de som anger att de vill ändra eller faktiskt har ändrat sitt beteende ofta hänvisar till sitt samvete.
”Man får inte moralisera sägs det. Men varför inte det? Det här är vår tids kanske viktigaste moraliska fråga. Samvetet är en mycket viktig mänsklig informationsbärare. Det talar om för oss om vi gör rätt eller inte. Det handlar inte om att vara godhetsknarkare eller PK, samvetet har vi för att det hjälper oss att fungera tillsammans och fatta moraliska beslut.”
För de som vill leva ett klimatsmart liv, men inte riktigt kommer över tröskeln och låter kunskapen styra beteendet, verkar det alltså som att samvetet är en viktig motor.
”Även om det naturligtvis finns dimensioner av skam som kan vara skadliga och nedbrytande, finns det också dimensioner av skammen som handlar om hur vi formar ett samhälle socialt. Där vi skäms om vi gör saker som är dåligt för andra. Den mekanismen finns där, och vi påverkas av den.”
Maria frågar sig dock om allt som numera faller under kategorin ”flygskam” verkligen är flygskam.
”Om man säger att man inte vill flyga för klimatets skull så är ju inte det flygskam. Det handlar om att man har ett samvete och att man inte vill flyga för klimatet. Men om det är så att man smygflyger (ett annat nytt uttryck), då handlar det om skam. Då vill man inte bli påkommen. Och om mekanismen att folk inte vill bli påkomna också påverkar så att man gör andra val, då är väl det ganska bra?”
Socialt tryck
Maria berättar att undersökningarna i hennes projekt pekar mot att folk är väldigt påverkade av sin omgivning. Det gäller åt båda håll – både att man inte flyger och att man fortsätter göra det.
”Många hänvisar till att vänner och familj vill göra det – ’jag vill inte ta ifrån mina barn den glädjen’. Samtidigt, på frågan om det är något som skulle kunna få en att ändra beteende, då lyfts också det sociala sammanhanget fram. Flera önskar att det ska bli mer skambelagt, eftersom det skulle hjälpa dem över tröskeln.”
Maria tror att det sociala trycket, å ena sidan det vi kallar skam och å andra sidan det vi kallar förebilder, är samma mekanism.
”Är det så att man driver andra ideal med hjälp av förebilder, då kommer det att leda till att de som inte lever i enlighet med det känner skam. Det går inte att få det ena utan det andra. Det handlar om människans behov av att vara en del av ett kollektiv. Det är inte lika roligt att göra den där resan och visa upp bilderna om folk undrar ’hur tänkte du nu?’.”
Att vi påverkas av att andra väljer bort flyget har även visats i en avhandling av Steve Westlake framlagd vid Birkbeck University i London. Särskilt påverkas vi av personer som har ett visst inflytande eller som vi ser upp till.
”Vad som verkligen spelar roll är att beslutsfattare och politiker själva visar vägen, framförallt eftersom motsatsen är så väldigt ofördelaktig. Man uppfattar det som hyckleri om politiker talar om vikten av minskat flyg men sedan flyger själva.”
Maria menar att det inte finns något som folk är mer allergiska mot än hyckleri, upplevelsen av att det finns en spricka mellan det som sägs och vad som görs. Då använder man det som ett alibi för att inte agera själv. Och att människor fungerar så behöver man förhålla sig till även om det inte är rimligt.
”Vi måste minska vårt flygresande, den saken är fullständigt klar. Jag kan tycka att det framförallt är jag som ska låta bli mina semesterresor, just för att Stefan Löfvén ska kunna flyga till ett toppmöte. Men så tänker inte folk, och då måste man förhålla sig till det. Då blir det oerhört viktigt att politiker, framförallt de som jobbar med de här frågorna, ändrar beteende, även om det kostar på.”
En uppoffring att sluta flyga
Något Maria tycker är viktigt att kommunicera angående att avstå från att flyga är just att det för många är en stor uppoffring.
”Det beror förstås på vad man betraktar som ett värdefullt liv. Vad man har för drömmar och behov. Om bilden av lycka och status hela ens liv varit att resa, och man äntligen får råd att göra det, då blir det en stor uppoffring att avstå från det.”
Maria slutade själv flyga för några år sedan och nu i efterhand tycker hon att det känns lite löjligt att det var så svårt.
”Nu undrar jag hur jag kunde jag tycka att det var ett så stort problem. Men när jag var där, då var det riktigt smärtsamt. Jag har åkt till Paris varje sommar under 30 år och brukade hyra ett hus i Spanien med hela familjen. Vi har haft fantastiska semestrar och jag har upplevt mig som en globetrotter, en resande människa som är intresserad av andra kulturer. Det har varit förankrat i hela min identitet och ett viktigt värde.”
Att Maria insåg att det inte gick att fortsätta flyga hade inte bara att göra med kunskap. Hon gjorde visserligen några tester och insåg att 70-80 % av hennes växthusgas utsläpp från privat konsumtion orsakades av flygresor, men det var inte det som avgjorde beslutet. Det var snarare det faktum att hon började jobba med klimatfrågor.
”När jag började grotta in mig i klimatfrågan blev krocken mellan den jag var yrkesmässigt och den jag kände att jag behövde vara privat väldigt smärtsam. Det gjorde ont, det var oerhört obehagligt. Så här i efterhand tänker jag att den erfarenheten, om att det faktiskt var en uppoffring, hjälper mig att kommunicera de här frågorna.”
Man har sett att det hjälper att samla berättelser om ett annat liv, till exempel om tågsemesterresor. Men Maria tror att det också är viktigt att i de här berättelserna lyfta fram att det faktiskt kan vara jobbigt.
”Någon kanske säger att ’varför ska man åka på semester i Spanien, man kan väl ha kul i Grums?’. Då har jag lust att säga ’skit på dig, det blir inte lika kul’ (förlåt Grums!). Och det är helt okej att det känns som en uppoffring, man får erkänna det. Det kan vara ett nödvändigt steg i processen att ändra beteende. ”
Maria menar att i andra typer av krissituationer är vi människor beredda att göra stora uppoffringar. Just nu befinner vi oss i en akut klimatkris, och genom att fokusera på nuet blir det lättare att avstå från att flyga.
”Istället för att tänka att man aldrig mer kommer att kunna flyga kan man tänka att i det här läget, med den teknologi vi har idag, funkar det inte. Så jag sparar mitt flygresande tills vi har en lösning.”
Vår kampanj, Flygfritt 2020, går ut på att man lovar att ta ett flygfritt år – om vi når målet på 100 000 anmälda. Vad tycker du om den?
”Den innehåller ett antal komponenter som är retoriskt intressanta. Det jag tror framförallt kan ha betydelse är att man gör en social utfästelse.”
Maria menar att om man till exempel avger ett hemligt nyårslöfte för sig själv så är det inte mycket värt, men att ett offentligt löfte är en helt annan sak.
”Det är ju dessutom så att kampanjen bygger på två steg. Det lilla steget är att jag gör en utfästelse, men så finns det också ett villkor – om 100 000 andra gör det. Då finns det en potential att jobba med det här sociala kontraktet eller vad man ska kalla det – den som har anmält sig blir angelägen om att fler ska vara med.”
Maria menar att det faktum att man bara lovar att avstå om vi når målet på 100 000 anmälda även effektivt undanröjer ett av de viktigaste motargumenten, nämligen varför man själv ska avstå från att flyga när alla andra fortsätter med det.
”När det gäller individens ansvar tänker folk ofta att ’vad kan lilla jag göra?’”
Maria menar att ett annat sätt att resonera angående individens ansvar är att man ställer individen mot systemet. Då är det inte en fråga om kvantitet utan om struktur. Man tänker att det är systemet som borde lösa problemet och inte individen.
”Det finns även en mer extrem variant där man resonerar som så att om jag löser det här så behöver inte systemet göra det. Alltså en idé om att man genom detta beslut motverkar den strukturella nivån. Det bygger helt enkelt på en felaktig kunskap. Det finns ingen politisk rörelse som har skett på det sättet, att man verkar för den genom att agera precis tvärtom.”
Maria pekar på att nästan alla tidigare rörelser, såsom införandet av kvinnlig rösträtt eller avskaffandet av slaveriet börjat med en förändring underifrån.
”Det är en kunskapsfråga, men det är också en fråga om att förstå hur det här hänger ihop. Den individ som säger att ’det spelar ingen roll vad jag gör’, den har rätt. Det spelar inte så stor roll vad just den gör, men det räcker med att den börjar snacka med sina grannar, så spelar det roll.”
Maja Rosén
Vi håller oss på jorden